Japans historia – en kort sammanfattning
av Johan Pettersson
Sjuhundratalet är en bra period att börja en genomgång av japansk tradition i. Vi slutet av detta århundrade flyttades huvudstaden till Heian-kyo och hovkulturen i Heian började.I sina umgängesformer, i konsten och i sociala institutioner utbredde sig hovkulturen under Heianperioden till Japans första klassiska civilisation – en modell som kultiverade människor många sekel senare skulle se tillbaka på.
Heianperiodens aristokrater var inga krigare. Ingen främmande makt hotade Japan och de små stridigheter som utbröt togs omhand av enklare krigare långt ifrån huvudstaden. Men dessa enkla krigare blev allt mäktigare och grep i sin tur makten i slutet av elvahundratalet. Den tidens bataljer inspirerade till lysande epos som sjöngs av vandrande trubadurer och som skänkte stoff till oräkneliga sånger, skådespel, tavlor och konsttryck under följande århundrade.
Kejsaren blev aldrig detroniserad, men Japan regerades från Kamakura. Kulturell förändring följde. Tolvhundratalet var en tid av stor religös oro. En generation av framstående lärare grundlade brett förankrade sekter som fortfarande anses typiska för japansk buddhism. Systemet för jordägande ändrades då de gamla aristokraternas jordegendommar blev krigarens förläning. Nu börjar den japanska varianten av feodalism.
Men Kamakura bestod inte länge. Den dynasti av krigsherrar som reagerade därifrån blev på 1300-talet besegrade av en ärelysten kejsare. Några år senare utplånades kejsaren av en ny dynasti krigsherrar. Grundaren slog sig ner i Kyoto i en stadsdel kallad Muromachi. Under 1400- och 1500-talet blev Japan praktiskt taget omöjligt att reagera. På 1470-talet förstördes Kyoto av ett inbördeskrig och därefter följde ändlösa strider mellan småfurstarna. Ändå var det under denna tid som Noteatern, som är en av japans stora bidrag till världskulturen, blev en klassisk konstform. Den berömda técermonin kom till då, liksom klassiska stridsskolor, ryu, av vilka det fortfarande finns ett fåtal verksamma än i dag.
Den slutlige segraren i de långvariga krigen var en odramatisk men klok general och statsman vid namn tokugawa Ieyasu vars dynasti varade ända tills tiden var mogen att öppna Japan 1868. Grundaren hade av kaos skapat en stabil variant av centraliserad feodalism. Krigarna (samurajerna) fortsatte att styra, men som tjänstemän snarare än soldater, och kände sig så illa till mods över denna belägenhet att de upphöjde sitt krigiska kall – som de inte längre kunde följa – till en moralfilosofi som kallas bushido – krigarens väg. De nobla idealen i bushido visade varför samurajen hade moralisk rätt att utöva den rätt som i alla händelser var deras. Vanligt folk var upptagna av andra tankar. på 1600-talet dyker allmogen för första gången upp på scenen i Japans historia.
Anledningen var att på 1600-talet växte de stora städerna fram. Kyoto fanns förstås redan. Men Osaka växte snabbt liksom fiskabyn Edo. En bit in på 1700-talet var det Edos tur att bli japans främsta stad. År 1868 flyttade kejsaren dit och Edo döptes om till Tokyo.
De flesta var köpmän och hantverkare i dessa städer, inte samurajer. Den nya situationen gav dem ambitioner och möjligheter att förkovra sig liksom att uppnå välstånd. litterär underhållning blomstrade.
Stadsbornas nöjesliv är välkänt. Det ägde rum i glädjekvarteren och på teatrarna. Glädjekvarterena var seperata världar, bokstavligen kringbyggda av murar med portar till vilka nycklen var pengar snarare än social ställning. Samurajen hade ingen fördel framför köpmännen och båda var välkomna bara de kunde betala.
Japanerna är ett emotionellt folk. Det är kanske därför de går så utomordentligt långt i sin strävan att uppnå den perfekta formen. traditionen visar att strävan efter den perfekta formen upphöjer utövaren, och på så sätt förenas form och ande. Ingen annanstans än i Japan är det tydligare att den perfekta formen är otroligt svår att erövra, men inget annat folk kunde mobiliserat en starkare vilja att uppnå detta mål.
